I ärlighetens namn

Egentligen saknar jag nog inte dig så mycket som jag tror.
Jag tror att det hela handlar om att jag känner mig ensam
och då "skyller" jag det på det faktum att du inte är en så
stor del av mitt liv som du en gång varit. Men alla minnen
bränner i mitt hjärta. Det var ju vi, och det var ju bara så
det skulle vara. E&A, så var det. Men saker och ting kan ju
inte alltid vara som dem en gång varit... Livet handlar trots
allt om att lära sig av sina misstag och att kunna gå vidare.
Ibland är det inte lätt att släppa taget, men ibland är det allt
man kan göra.
♥

Vet ni vad jag verkligen tycker är jobbigt?
När man bara slutar prata med någon som verkligen betyder.
En person som har haft en otroligt stor del av ditt liv,
som du nu längre knappt pratar med.
Som när jag slutade 9:an, så började jag & min bästa kompis på olika skolor.
Men vi ses då&då eftersom vi har idrott på samma ställe. Men när vi ses är det bara ett
"Hej". Inget mer. Och en gång i tiden var hon verkligen min andra
halva. Det räckte med en blick så förstod vi. Ingen var som vi.
Men så är det inte längre. Och det känns som om det
fattas något inom mig. Som om någon slitit ut en stor del av mig själv.