Saknar det

Jag saknar verkligen tiderna när man var liten. Då mna inte behövde ora sig för något. Då allt bara flöt på, utan bekymmer. Utan läxor, killar, skolan. Ensamhet. På den tiden blev man vän med andra bara för att man kunde. Nu är det en helt annan grej. Nu måste man ha ungefär samma intressen och verkligen klicka. Och eftersom jag inte är någon social person, så klickar jag inte med folk.
På så vis kan man säga att jag inte har några kompisar. Visst, jag har ju vänner. Men ingen som jag liksom kan berätta allt (något) för. Och det saknar jag. Att kunna ha någon att berätta hemlighter för. Någon att kunna dela sitt liv med. För det har inte jag, och det har jag aldrig haft.



Sick of it All

Jag är så ofantligt trött på mitt liv & sättet jag lever det.
Jag är en ganska blyg tjej som går första året på gymnasiet.
Så jag är ju ganska fast där jag är. Inga pengar har man heller.
Så hur mycket jag än vill bort från denna jävla hålan,
så har jag ingenstans att ta vägen.
"Life is what you make it" brukar man ju säga.
Men jag kan inte göra något åt mitt liv just nu. Allt är
hemskt tråkigt och jag känner mig verkligen helt fast.
Fast i mig själv och den jag är.
Jag vill bara tillbaka till London. Och ha en egen lägenhet
där. Det finns inget jag hellre vill ♥
Bort bort från världens tråkigaste stad.
Jag vill bara förnya mig.
Bort med allt gammalt och in med nytt. Nya vänner,
ny skola, nytt hem, nya möbler. Ja allt verkligen.
Är så otroligt sick of it all att jag bara vill kräkas.
Så det ska jag göra nu.


A, jag saknar dig ♥

Vet ni vad jag verkligen tycker är jobbigt?
När man bara slutar prata med någon som verkligen betyder.
En person som har haft en otroligt stor del av ditt liv,
som du nu längre knappt pratar med.
Som när jag slutade 9:an, så började jag & min bästa kompis på olika skolor.
Men vi ses då&då eftersom vi har idrott på samma ställe. Men när vi ses är det bara ett
"Hej". Inget mer. Och en gång i tiden var hon verkligen min andra
halva. Det räckte med en blick så förstod vi. Ingen var som vi.
Men så är det inte längre. Och det känns som om det
fattas något inom mig. Som om någon slitit ut en stor del av mig själv.



Text av David Lynch

Floating through this darkness
All alone
Love is gone in darkness
Cold as a stone
Searching through the shadows you have known
Love's gone
Bare as a bone.

Trying to hold the memory face
You seem to have vanished without a trace
And in this darkness
This empty space
I float alone.

Now the night is falling
You have gone
Sad dreams blow through dark trees
Love's gone wrong
Clouds of sadness raining all night long
Love's gone
The end of our song.

I float alone
I float alone


Personal

I en blogg skiver man ju om sin vardag, åsikter om saker&ting osv. Men nu är det så att jag kan inte skriva så som jag vill i en blogg där folk vet vem jag är. Så i denna bloggen ska jag vara ganska anonym. Så att jag just kan skriva mer om vad jag tycker och vad ja känner. En mer personlig blogg helt enkelt. Så det blir säkert awesome. Design och lite sånt smått&gott kommer inom kort.

RSS 2.0